LLETL

Sen gick det utför efter det med mina känslor. Första riktiga dippen sedan jag sökta hjälp med mitt mående.

Det har varit kaos. Mitt humör har varit nere. Jag har varit ledsen, arg och ångesten har legat hårt på bröstkorgen. Jag har inte vetat vart jag ska ta vägen. Minsta lilla grej och jag brutit ihop. Jag vet inte hur ja ska be mina vänner om hjälp. 

Jag vill inte låta som en egoist men skulle jag veta att en kompis mådde dåligt skulle jag faktiskt ge den personen lite extra uppmärksamhet. Jag skulle inte skita i att höra av mig, svara sent med mening. Bestämma nått och sen åka utan personen och tro man ska komma efter som en jävla svans. Jag är så less. Arg och ledsen. Känns inte alls som jag fått något stöd alls. OBS detta gäller såklart inte alla! Ni som finns/funnits där är guld värda. Jag har vara inte ork att visa det riktigt.

Jag börjar inse att jag är mer ensam än vad jag trott. Jag blir mer och mer medveten om hur jag mår och de blir inte bättre. Jag behöver vänner. Men vart hittar man nya (fler) vänner som snart 24 åring? När alla andra i ens omgivning har egna liv? När ska mitt liv börja? Eller ska jag bara acceptera att jag är själv? 

Min största rädsla i livet är att vara själv. Har alltid varit. Jag kanske alltid varit själv utan att vara medveten om det?

Jag är alldeles ensam trots folk runt omkring mig. Känns som jag står mitt på stan med hela världen runt mig men jag blir helt osynlig.

Låter säkert som en stor tönt nu och kommer säkert få nån som kommer säga "men skärp dig nu så är det inte..." Ne kanske inte i dina ögon men i mina just nu. 

Testa gå i mina skor, testa känn som jag känt de senaste. Återkom då och säg att du står rakryggad utan problem. Att du känner dig ensam och med alla du känner flera mil framför dig i livet. Du står kvar på startlinjen trots skottet gått för längesedan och de andra är halvvägs i mål men du är helt okej med det. 

De är jobbigt nu och det enda jag vill är iaf att ha mina vänner med mig. Stöttande. Inte fortsätta i samma spår som de gjort innan de visste sanningen. Ska jag kunna byta spår måste ni hjälpa mig. Att säga "jag ska bli bättre på att höra av mig" men inte göra det är nu för mig tomma ord. Jag har hört det förut men ändå är jag här nu och måste jaga för att ens få kontakt eller någon form av reaktion. 

Vad betyder jag för er? Skulle ni kunna vara utan mig? Säg snälla det till mig så jag vet. Då kan jag acceptera. Jag vill inte leka vän med någon som inte vill ha mig på sin vän. Falska vänner har jag redan haft alldeles för många.

Massa ordbajs nu men kan inte skriva sammanhängande eller ens förståeligt. Hoppas nån kan lägga en extra tanke på hur de faktiskt beter sig och fråga sig själv. Skulle Linda göra såhär mot mig, skulle det vara okej? Säger er tanke nej, tänk efter före ni säger/gör en viss sak. Säger er tanke ja, bra för dig men då kommer jag börja göra samma mot dig.

Det ligger nått i att man behandlar andra som man själv vill bli behandlad. 

Någon kommer tycka jag överdriver och ja det gör jag. Men att säga ifrån snällt som en liten mus får ingen effekt.

//LLETL