LLETL

Det var under senaste långledigheten jag tog mod till mig och äntligen berättade hur de låg till. 

Jag kände för en stund att jag tagit mig en bit på vägen och det har jag! På jobbet är det enklare att släppa prestationsångesten men det börjar närma sig igen att ja väger tillbaka. Inte okej. 

Privat visste jag att de skulle bli svårare och det har det varit. Ja har nästan inte kommit någonstans alls här. Har min målarbok att luta mig tillbaka på ibland men i såna här högtider räcker det inte. 

Alla firar med nära och kära och jag sitter här ensam i min lägenhet. Som vanligt. 

Fyllde år igår också... Hade det inte varit för att Ellen och Alex var barnfria och tänkte ta en drink på stan hade jag suttit ensam även då. Att det ska vara så jävla svårt att känna att man betyder nått för någon. 

Mamma och pappa kom förbi med presenter. Sandra och Martin var här en sväng också. Det var trevligt men de räckte inte tydligen. Mitt hjärta brister så fort de är någon högtid av nått slag för jag är alltid ensam. Så fruktansvärt ledsamt med tanke på att allt jag önskar i livet är att ha massor med personer runt omkring mig, massa kärlek. Det fattas mig och de gör så jävla ont. 

Jul, påsk, födelsedagar, midsommar. Alltid känner jag mig tom, ensam och övergiven. Det är alltid jag som försöker hitta på saker att göra, planera. Göra allt för att det ska hända nått och när jag för en gångskull inte gjorde de på min födelsedag så slutade de nästan att ja satt här ensam. Jag vet att min födelsedag inträffade precis när de är påsk men ändå.

Hur gör man som vuxen att få fler vänner? Ska man gå på någon kurs? Jag är verkligen idélös. 

Har alltid älskat att bo i Sundsvall men överväger mer och mer att flytta härifrån. Ja är så tom här. 

Nog med känslor nu. Glad påsk!

//LLETL