LLETL

Är nått jag alltid haft lite svårt för... Jag ska vara stark, hård och inte visa minsta tecken på svaghet. De är inte jag....

 

I alla fall är det något jag övertalat mig själv om, förut. Men nu känner jag att det inte går längre just nu att vara sån. Jag har grubblat fruktansvärt länge på detta inlägg eller snarare det jag känner. Hur jag ska få det ur mig för känslor och mående är inget ja är bra på. Det är alltid svart eller vitt. Ingen gråzon. Jag sitter fast på samma punkt, som om jag sitter fast i nån form av kvicksand och trampar och trampar men kommer ingenstans förutom neråt och snart är jag kvävd. Jag måste öppna mig men vet inte hur. Förr har det funkat att ordbajsa till nått inlägg istället för att öppna munnen så jag börjar här och nu. Så kanske det blir enklare att öppna min mun sen. 

 

Några som jag känner tror jag har haft sina aningar vissa kommer bli chockade. Jag vet inte vad jag känner själv än. Har gått allt ifrån misslyckande, rädsla, förnekelse och allt mitt emellan. Ni som känner mig på riktigt vet att de här skulle inte komma om de inte var på riktigt. Jag är glad att jag ändå kommit till insikt nu. Bättre sent än försent kanske. 

 

Nu ska ja sluta dra på det längre och bara spotta ut de.

 

Jag mår inte bra. Inte så att ja är sjuk eller så... Eller jo jag är sjuk. Jag är deprimerad, inne i en ganska djup depresson och har varit det ett tag. Inget jag fått som diagnos än. Men nytt år och nya möjligheter säger dom ju. Så jag ska söka hjälp.

 

Jag kommer dock inte klara det själv. Jag kommer behöva stöd från mina vänner. Nått jag hoppas jag kommer få. 

 

Det har pågått i några månader. Från början trodde ja att de var för att de va höst och mörkt.. Man brukar ju kunna bli lite nerstämd då... Jag har aldrig varit de förut men nångång ska väl vara den första. Det var en väldigt kär vän till mig som sa för några dagar sedan "Är du deprimerad? Jag tror de". Jag svarade "haha ja kanske...." skrattade bort det med andra ord.. men sanningen är att då hade jag redan kommit till insikt, men idiot som jag är så höll jag masken. För jag är ju den starka tjejen som aldrig har några problem utöver att jag inte vet vad jag ska äta för mat. 

 

Det började väl med att ja kände mig värdelöst, spelade ingen roll vad jag gjorde, hur bra ja gjorde ifrån mig på jobbet så inget dög. Trodde väl de skulle bli bra när jag sålde min gamla lgh och köpte min nya.. Då skulle de släppa, de va nog mest bara stress... Jag hade varit super förkyld i över två veckor och när de äntligen var över drog ja käken ur led.. Ingen direkt reaktion från omgivningen för ingen vet varför och jag själv har ingen aning utan jag drog själv slutsatsen att ja va stressad. Vilket jag under den perioden var. Super stressad. 

 

Det tog inte slut där tyvärr. Jag flyttade, de gick bra. Älskar min lgh, har redan planerat saker jag vill göra. 

 

Men kroppen strejkar och tankarna är inte långt efter att ifrågasätta... Riktigt vad vet ja inte. Vad jag gör med mitt liv, är ja tillräckligt bra vän, kollega, medarbetare... Hur kommer det sig att alla andra ja känner lyckas bättre i sina liv än jag. Vad har jag? Ingenting. 

 

Kroppen reagerar med konstant trötthet, sover allt ifrån 10-15h helt utan problem. Feber och magisk huvudvärk som jag hade några dagar som gjorde mig helt däckad ett par dagar. Jag klev upp gick till jobbet, jobba med sprängande huvudvärk, gick hem släckte ner lgh, åt ingenting och sov. Eller bara låg nerbäddad, påkädd i sängen och stirra i taket/väggen men låg fortfarande och skakade, frös. 

Ingen ork eller energi alls, varje rörelse gör emellanåt jätte ont. Kan plöstligt spy oprovocerat. Halsbränna.

 

Försöker ändå hålla mig aktiv, vara social, prata så mycket jag kan med mina vänner och vilja hitta på nått. Jag har märkt att de tär på mina vänner. De har nog tröttnat och jag antar att om ja berättat för dom kanske de skulle ha störra förståelse. Därför ja skriver nu bla. 

 

Varje gång ja pratar/skriver med mina vänner får jag en kick. En liten ljusglimt varje gång ja fått göra nått med nån av mina vänner, även om de bara är för en timme eller tio minuter. Men så fort ja kommer innanför dörren hemma är de mörkt, en tyngd kommer på mina axlar och klumpen i magen blir stor. Ögonen tåras, jag tar ett djupt andetag, blundar. Lugnar mig och slår på tvn och för att ha sällskap använder sociala medier. 

 

Jag vet att jag är bra. Som jag brukar säga, Jag ÄR världens bästa tjej. Men känslan är inte där. Jag känner det inte och de ha satt mig nu i en snabb neråt spiral. Jag vet inte hur ja ska ta mig upp. Jag har alltid haft en plan. Alltid vetat vad nästa steg är. Vad jag ska göra nu har alltid varit en självklarhet. Nu står jag här längtar efter något som kan rädda mig. 

 

Nu är det 2016 och alla pratar om "New year, New me". Jag har i alla fall en plan för 2016. Det är att bli frisk. Våga tro på det jag alltid sagt om att ja är den bästa tjejen i världen.

 

Nu när jag berättat detta vill jag verkligen INTE att någon ska börja behandla mig annorlunda.Jag har bättre och sämre dagar. Jag vill bara att ni ska ha förståelse... Förståelse för att ja kanske inte är Okej när jag säger de. För jag kommer troligen fortsätta säga de. Men ska försöka vara så ärlig jag kan med dom som står mig närmast. Ha tålamod med mig när jag är tjatig, men jag älskar er alla, har bara svårt att älska mig själv just nu.

 

Nu har jag för första gången i mitt liv svalt min stolthet och vet ni vad? Jag är väldigt glad över det.

 

// LLETL