LLETL

Tänkte försöka skriva nått liknande ett svar till den. Skriver på mobilen och då brukar ja inte kunna skriva lika bra som på datorn men jag ska försöka. 

Jag må ha en fin lgh, men vad betyder de egentligen? Betyder de lycka? Ja till viss del för mig, eftersom de är ett intresse, jag älskar att ha det fint runt mig. 

Jag har fina vänner absolut! Har sagt det många gånger runt omkring mig. Mina vänner är min familj. Men de har även egna familjer (på riktigt) med barn, sambo, man, hus. Allt som förknippas med en familj. Jag är ensam.

Jag har ett jobb som jag verkar trivas med och det gör jag! Jag vill fortsätta utvecklas och klättra vidare inom Folksam. 

Jag kan inte säga exakt vad det är som gör att jag mår dåligt. Jag har mina aningar om vad det handlar om. 

Mig själv, hur jag tänker om mig själv och det jag känner om mig och mitt liv.

Jag är tävlingmänniska. Jag har höga ambitioner och mål. Galet höga krav på mig själv. Det har inte alltid varit så men det jag varit med om i mitt liv privat, i relationer, bland kompisar, inom idrott och jobb har triggat mig ännu mer och kraven har blivit högre. 

Idealen som finns idag hur man ska se ut och vara är inte att leka med. Jag är mer lättpåverkad än vad jag tror. 

Jag ska vara superwoman, perfekt. Annars är jag värdelös. Jag har alltid varit stark, hård och utåt sett visat att inget rör mig i ryggen. 

Nu kan man väl säga att bägaren har runnit över. 

Jag har helt tappat gnistan och vid ett svagt ögonblick frågade jag mig själv "vad har jag att leva för?". Det som gjorde mig rädd var att jag kunde inte ge mig själv ett svar. Så jag funderade länge, bröt ihop och kroppen var inte sen med att sluta fungera, visa missnöje och fysiskt stänga av. En del av detta har jag beskrivit i mitt inlägg om att svälja stoltheten. 

Jag har alltid vetat vad jag ska göra med mitt liv. Nu vet jag ingenting. Jag är tom. Det är som ett hål i hjärtat, en tyngd på axlarna och inte tala om ångesten som tätt ligger på bröstkorgen.

Jag längtar efter kärlek. Jag har varit singel nu i lite mer än 2 år. Jag har blivit så sjukt känslomässigt utnyttjad och många av relationerna jag haft har jag blivit brutalt krossad, psykiskt. Ni vet talesättet att man sätter en kniv i ryggen på någon? Den sattes inte i min rygg utan i hjärtat. Jag har flera knivar där. Några har till och med blivit intryckt och omvridna. Finns en endaste relation i mitt liv som inte svikit mig ett dugg. Det är min bästa vän Linnea. 

Jag känner mig känslomässigt tom. Och fruktansvärt rädd. Jag är rädd för det som alltid varit min dröm. Ett liv med min egenskapade familj. Jag vågar inte öppna mitt hjärta, än. Det kommer ta väldigt mycket och en väldigt speciell person om jag ska helt öppna mitt hjärta. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna göra det. 

Man måste våga för att kunna vinna nått. Nu vågar jag ingenting. Jag är en skrämd liten mus instängd i en box. 

kommer göra mer inlägg om känslor, tankar, funderingar och kanske någon historia från mitt liv. Får se hur mycket jag vågar. 

Det jag måste våga nu är att leva och våga må bra igen, bli lycklig. 

//LLETL