LLETL

Vi pratade lite om det och jag fick super bra hjälp! Så tacksam att det gick enklare att prata om det när jag ändå skrivit och gjort de "offentligt" 

Idag var jag på mitt andra besök hos en psykoterapeut, hon är magisk. Känns så bra att prata om det, om livet och hur jag mår.... Känner ändå inte det släppt riktigt för jag förstår inte fullt ut själv hur allvarligt det är men får mer och mer insikt. Speciellt när jag ser i hennes ögon när jag berättar. Hon ser orolig ut. Hon förstår nog allvaret mer än jag. Fast jag tror jag förstår allvaret. 

Dessutom blir ja frustrerad när det inte känns som om andra förstår... Känns som folk inte tror på mig.. Men jag mår dåligt. På riktigt. Jag är rädd.

Jag fick stor insikt när hon brukar boka in återbesök med två veckors mellanrum men tog mig en vecka direkt efter mitt första besök för hon tyckte de va akut. 

Idag uttryckte hon ordet sjukskrivning. Jag fick panik. NEJ det får du inte göra sa jag direkt, en halv sekund efter jag hörde ordet. Vi pratade vidare och när det kom upp igen tog hon det lugnare och jag hann inte ge svar på tal innan hon sa att hon förstod att hon inte skulle få det för mig.

Anledningen till att jag inte vill är för att jag får panik, tankarna går direkt att om jag blir det kommer jag inte kliva upp ur sängen. Jag är inte redo än. Hon förstod som tur är. Ja ska jobba på lite saker innan jag kan fundera/ acceptera en sjukskrivning. 

Kanske kommer sluta med sjukskrivning men jag ska göra allt för att inte. Jag måste ha en anledning att kliva upp. 

Har fått några hemuppgifter som jag skall ta itu med innan mitt nästa samtal som är om två veckor..

Jag lovade att damma av min gamla spikmatta för att hjälpa musklerna få blodcirkulation= bli avslappnad. 

Så nu har jag skrivit detta från spikmattan! Rätt så skönt! Dock skulle jag fokusera på att andas också då jag tenderar till att bita ihop mina käkar och hålla andan då och då...inte så avslappnat... De får ja jobba vidare på xD

//LLETL