Förlossningen
Min förlossning var ingenting som jag trodde det skulle vara. Allt vi planerat och skrivit hos barnmorskan kastades direkt i soptunnan.
De som känner mig vet att jag har ett "litet lätt" kontrollbehov och är en planerare ut i fingerspetsarna. Dom personlighetsdragen skrattade Alexia rakt i ansiktet kan jag tala om.
Morgonen startade väääääldigt tidigt, inte för förlossningens skull utan jag skulle köra Viktor till jobbet som dagarna innan så jag och min syster kunde ha bilen om vi ville göra något.
När jag vaknade kände jag inte nått speciellt mer än att jag minns jag sa till Viktor att jag hade mensvärk.
05.15 om jag minns rätt körde jag Viktor till jobbet. Väl påväg hem kände jag i granloholmsbacken nått som jag ändå kunde definiera som en värk. Tänkte inte mer på det och kände inte direkt nått mer heller förrän jag kom hem...
Lade mig för att sova igen såklart men det gick inte. Vid halv 7 så började jag klocka mina värkar. 4-5 minuter emellan! En varningsklocka ringde i mitt huvud, jag bör ringa bb. Fick googla fram numret och jag minns hur nervös jag var. Var en kvinna som
svarade och jag minns att jag typ stalkade mig lite på orden och sa att jag tror jag har fått värkar som är med 4-5 minuters mellanrum. Jag nämnde också för henne att jag aldrig fött barn så jag vet ju inte riktigt hur det ska kännas. Hon frågade
mig om vattnet gått eller om jag haft någon blödning, jag svarade nej. Hon sa att det nog inte är nått eftersom det är lite tidigt, hon rekommenderade mig att ta en dusch så går det nog över, det är ju som sagt mitt första barn.
Jag tog hennes rekommendation och gick in i duschen. Där blev allt bara värre. Kunde verkligen inte slappna av men lyckades ändå schamponera håret osv.
Väl ute igen så klockade jag igen. 1-2 minuter mellan värkarna och nu tog de i ordentligt!!
Nu tror jag att jag smsade till Viktor (som jag redan varnat att det är nått som händer.) Att han måste komma hem, nu!! Jag ville verkligen inte göra detta själv utan nu gjorde det ont och jag behövde honom.
Ringde igen till bb och sa att nu är de värre! De lät fortfarande lugna och inte riktigt trodde mig då jag kunde prata så bra, ingen blödning och inget vatten. Men jag vet att jag sa vänta iaf två gånger för att andas igenom värkarna. De vet inte
att jag har hög smärttröskel. Hon jag pratade med då sa i alla fall att jag kunde komma in för en kontroll. Sa att jag kommer så fort min sambo kommer hem från sitt jobb, han är påväg.
När jag lagt på med henne började jag spy som en idiot så fick springa till badrummet. Tror det var efter jag lagt på men kan inte svära på det. Försökte då ropa på min storasyster men hon hörde inte. Sen hör jag Viktor komma hem, äntligen!
Han och Veronika kom upp, jag låg då i sängen och skrek första gången av smärtorna. Viktor kastade ihop någon form av bb väska och sen åkte vi.
Problemet med parkering orkar jag inte ens skriva om men vi kan ju säga att jag säkert 15-20 min hängde över sandlådan i huvudentrén medan jag väntade på Viktor. Ni kan lista ut hur många som gick förbi mig och fråga hur de gick. Ni kan nog räkna hur
många värkar jag hann "ta" där ensam över en jävla sandlåda! Det är lite komiskt såhär i efterhand men då var jag rasande.
Fick i alla fall en rullstol av en främling, den var hemsk. Viktor fick börja rulla mig i den men ganska så snabbt kastade jag allt jag hade i famnen på golvet och kastade mig upp för att ställa mig mot en vägg och ta värkar. Vet folk som gick förbi och
frågade om jah skulle svimma. Jag tänkte detta "nej idiot jag ska föda barn" hoppas inte jag sa det högt!
Gissa om vi tryckte på fel knapp i hissen så vi kom en våning fel också! Det tar ju bara några sekunder men det var 1-2 värkar för mig vilket var hemskt.
Väl innanför dörrarna är det lite oklart för mig men ner i en säng i ett kontrollrum kom jag och börja skrika av smärta och där pang! Första krystvärken!
JAG VILL KRYSTA! Skrek jag och hörde en lugn röst som sa, nej det får du inte.
JOOO! Svarade jag.
Sen skrek jag i smärta och att stå emot krystvärkar är topp 2 i smärta jag upplevt i mitt liv kan jag tala om. Sen minns jag två kvinnor som bad mig lägga mig på rygg, de slet av mina shorts och trosor för en undersökning.
Oj, hon är helt öppen är det jag hör. Sen hör jag nått om att det är bråttom iväg. Poff så rullar sängen jag ligger på.
Där emellan fick jag frågor om mitt personnummer och det där jävla tjatet om vattnet gått xD
Sen ville de att jag skulle flytta mig från den sängen till förlossningssängen, jag ville inte. Då röt ena kvinnan till och sa att det måste jag visst det för de hade ännu inte kunnat få kontakt med barnet! Vet inte när och hur de försökte sätta CTG men
det gick i alla fall inte utan då åkte en elektrod upp mellan mina ben och sattes på barnets huvud.
I min värld så är det en kvinna som poff dyker upp från där nere med händerna i luften och säger "nu sådär, nu har vi koll på barnets hjärta, nu får du göra precis vad du vill"
Mitt svar var direkt, JAG VILL KRSYTA! Då gör du det fick jag till svar.
Vilken fantastisk lättnad! Jag började köra på! Då var det nästan som att smärtan försvann.
De kom med förslag efter några krystningsförsök att jag skulle ligga på sidan, det var skönt. Sen fick jag sådan sjukt bra stöttning av kvinnorna som jag i efterhand snappade upp namnen på. Yvonne och Agneta, vilka super kvinnor!
Agneta kom på att detta började tidigt imorse för mig och jag inte ätit något sedan middagen dagen innan så hon hämtade en 7up med sugrör som hon matade mig med, gulliga hon!
Yvonne hjälpte till att berätta när hon närmade sig öppningen, att hon var hårig och stöttade med fingrarna var jag skulle fokusera trycket, svårt att beskriva men det var sjukt bra hjälp! Hon hämtade även en varm handduk till fiffi och hon höll
kvar hennes huvud i öppningen så hon inte skulle åka tillbaka in.
Agneta hade stenkoll på mina värkar och berättade att jag hann med ett till andetag innan värken var slut. Värkarna kom tätt!
Poff så var hon ute! Skrek på sekunden hon kom ut och direkt upp på mitt bröst! Fantastiskt!
Viktor var hela tiden med och han hade en hand på min axel emellanåt, mer minns jag inte då jag hade ryggen mot honom men att han var där gjorde allt. Mitt hjärta.
Detta är vad jag minns och vad min "verklighet" är/var sen är det nog detaljer som inte stämmer eller stora delar som fattas men såhär minns jag det.
Enligt min journal kom vi till förlossningen 08.30. Krysta fick jag göra från 08.45.
09.09 var tiden hon kom ut, vår Alexia, 2652 gram och 46 cm lång.
24 dagar för tidig.
Timmarna sedan vi var i förlossningsrummet var euforiska. Allt från det hon ut var euforiskt. Viktor fällde en tår och jag hade sånt känslorus jag förstod ingenting. Vad hände precis?
Att föda barn så snabbt och utan smärtlindring var sjukt häftigt. Jag skulle göra om det igen, tusen gånger om.
Att få barn är det bästa som finns, nu börjar livet jag alltid drömt om.
Tack vare min älskade sambo och stora kärlek i livet, Viktor. Nu också vår dotter, finaste i världen, Alexia.
//LLETL
PS. Inget vet hur/när vattnet gick!
Första bilden på min telefon på henne!
